Jag är i skrivande stund rätt säker på att någon redan har avhandlat det jag är i full färd med att avhandla. Och vem vet, det kanske rent av var jag som gjorde det senast också.
Men jag skiter faktiskt i det och ursäktar mitt repetitiva beteendemönster med att vi har legat på latsidan så jävla hårt att vi har fått liggsår och intellektuell diabetes.
För som alla vet så om man är lat i det moderna samhället kan man faktiskt inte klandras för någonting. Vem vet, det kanske är något genetiskt? Och då kan man ju faktiskt inte hållas ansvarig för någonting.
Nu tycker kanske ni att det luktar lite samhällskritik och tänker att nu jävlar kommer Briggner med sina lillgamla förmaningar som osar bitterfläsk och åttioåring.
Men icke sa nicke! Jag har kommit till att acceptera att världen aldrig kommer att kunna bli så som jag vill ha den. Världen suger helt enkelt, men det finns några små knep för att sätta färg på tillvaron och göra så att våra minnen från gamla Tellus inte bara är av misär och orättvisor när vi ligger på vår dödsbädd och tänker på allt som varit.
Herrejävlar, vad länge sedan det var som jag skrev! Det märks säkerligen på mitt språk. Jag ursäktar mig själv för svordomar som dyker upp lite här och var. Mitt språkbruk har färdats längs en nedåtgående spiral det senaste. Och så är det med den saken.
Då ska vi se om vi kan få till ett någorlunda vettigt budskap ur alla dessa stavelser som bara sprutar ut genom tangentbordet.
Vi börjar med lite bakgrundsfakta.
För er som inte vet detta så ligger jag just nu inne i lumpen, det innebär att Carl XVI Gustav är min boss och han bestämmer vad som händer med mig.
I en av sina nycker så skickade han mig ner till Halmstad (även kallat Hellhole Halmstad) för att utbilda mig.
När jag snabbt och utan hänsyn till mitt egna välbefinnande rycktes bort från hemmets trygga barm och mina nära och käras ömma närhet* så var det något inom mig som försvann.
Jag fick perspektiv på hur mycket folk runt om kring mig betyder för mig. Hur jag har tagit saker och ting för givet.
Nu vet jag inte om det är bakfyllans bleka verklighet** i kombination med reprisen av veckans Idol, där alla slängde kärleksförklaringar till höger och vänster, eller om det bara är så att jag blivit lite blödig på äldre dagar.
Men jag måste verkligen få detta ur mig.
Mitt budskap till folk i allmänhet är att börja visa er uppskattning till dem ni har runt er! För ni vet inte vad det är ni har förrän det är borta. Och då kan det vara försent. Livet förändras. Folk flyttar. Byter jobb. Reser bort. Det ni har kommer inte att vara för alltid. Så se till att värdesätt tiden tillsammans. Den kommer aldrig igen.
Det var allt jag hade att säga för denna gången.
Undrar om de andra kommer hänga mig nu för att jag dels skrev detta på eget bevåg. Dels att jag inte följer våra överenskomma mönster och så vidare.
Ohwell, only time will tell. Jag kommer inte blogga igen på ett tag iaf. Jag hinner inte.
'Til next time. Don't be a hater.
/441 Brigggner
* Inte helt sant. Jag tackade faktiskt självmant ja till tjänsten som innebar resa till Hellhole Halmstad.
** Jag blir aldrig bakfull, bara sjukt djup i tankarna. En bra egenskap tycker jag. Mer Guinness till folket!
